Frihetens barn

I förordet till A. S. Neills Fria barn − lyckliga människor skriver Erich Fromm:

Det är inte så att auktoriteten har försvunnit eller ens har förlorat i styrka, utan den har förvandlats från den öppna tvångsauktoriteten till den anonyma auktoritet som arbetar med övertalning och suggestion. Med andra ord, för att vara formbar måste den moderna människan hysa illusionen att allting görs med hennes samtycke, även om detta samtycke utvinns från henne genom raffinerad manipulering. Man vinner hennes samtycke liksom bakom hennes rygg eller bakom hennes medvetande.

I sin egen bok Flykten från friheten tecknar Fromm denna manipulation som en del av hur samhället reproducerar individuella karaktärer som bäst passar samhällets karaktär. Man kan alltså inte, som många psykologer gör, förklara individers personlighet med den uppfostran de fått, utan vi måste "förklara uppfostringsväsendet efter de krav som resulterar i ett givet samhälles sociala och ekonomiska struktur" (s 213).

Enligt Fromm är vi alla manipulerade (alltså svikna och förådda) och dessutom förmodligen av de personer som står oss närmast. Manipulationens syfte har varit att anpassa oss till samhället och i den mån detta har lyckats, slipper vi ju olyckan att vara missanpassade. John Holt gör följande reflektion om sådan fostran i sin bok How Children Fail:

En mamma sade till mig för inte så länge sedan: "Jag tror att ni gör fel när ni försöker göra skolarbetet så intressant för barnen. De kommer ju i alla fall att få ägna största delen av sitt liv åt att göra saker som de inte tycker om, och de kan lika väl vänja sig vid det nu."

Ganska ofta öppnar sig ridån av floskler och plattheter som de flesta människor lever bakom och man får för en sekund en glimt av vad de verkligen tänker. Det här är inte första gången en mamma eller pappa har sagt detta till mig, men det förskräcker mig lika mycket varje gång. ... Det var som om hon hade sagt: "Min pojke skall tillbringa sitt liv som slav, och därför vill jag att ni vänjer honom vid tanken och ser till, att när han blir slav blir plikttrogen, flitig och välbetald."

(sid 148)

Med tanke på vad pedagogiken har sett som sin uppgift alltsedan Platons dagar, och sedan ytterligare förstärkt och formulerat från Rosseau och framåt, är mammans uttalande djupt kränkande, och varje sann pedagog måste känna detta. Inte undra på att John Holt ser sig nödsakad till ovanstående retoriska, avslutande, "punchline". I blixtbelysning ser vi här också vad som kan vara pedagogikens vederhäftighetsproblem i vårt samhälle. Hur skall en vetenskaplig disciplin, som ser som sin uppgift att befria och höja människoanden, kunna anförtros fostransuppdraget i ett samhälle som i huvudsak fungerar genom att förtrycka densamma?

En sak till kan vi utläsa mellan raderna i citatet ovan. John Holt fruktar att de flesta människor, alltså de som i motsats till mamman gömmer sig bakom "ridån av floskler och plattheter", ändå i verkligheten har uppfattningar, om skola och fostran, som liknar mammans. Mamman verkar desillusionerad men ändå ärlig och rättfram, och därmed i princip möjlig att diskutera med, men hur är det med alla dem som gömmer sig bakom sina ridåer av floskler och plattheter? Kan en aldrig så engagerad talesman för pedagogiken någonsin hoppas att tränga igenom en sådan fasad?

När George Orwell i 1984 låter Emmanuel Goldstein formulera dubbeltänkandet (utdrag här, tack Vetteljus!) är det riktat till "intelligentsian", till de ambitiösa inre partimedlemmarna. Bara de allra mest äregiriga och flexibla kan anses vara kapabla att utföra de mentala vansinnesövningar som texten anbefaller (i verkligheten handlar det ju om ett själsligt självmord, och däri ligger väl satiren). Massorna utanför den inre kretsen behöver inte ta denna risk, för dem räcker det med att diskvalificera sig själva intellektuellt. Problemet för huvudpersonerna, Winston och Julia, är att de inte klarar av något av dessa alternativ, utan tvingas att bli rebeller och går under. Den stora grå massan, som har idiotförklarat sig själv för att överleva, är inte denna boks hjältar och hjältinnor, vilket är synd, för i så fall hade vi kanske bättre känt igen oss själva. En sådan "ridå av floskler och plattheter" som Holt beskriver kunde väl betecknas som en slags "light"-version av dubbeltänkande? Vi förses med vackra fraser och höga ideal av samma samhälle som tvingar oss att förödmjuka oss på arbetsmarknaden. I arbetslivet finns ju ingen demokrati, vare sig deliberativ eller någon annan form. Däremot finns en mjuk, klibbig förväntan att skapa översenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare, att "jobba mot samma mål". Den som inte är med på noterna ställs utanför gemenskapen och drabbas snart av "samarbetssvårigheter". Påtvingade sådana paradoxer tvingas vi, för vår själsliga överlevnad, att lära oss vägra tänka, och vad värre är, vi uppmanar våra barn och alla runt oss som befinner sig i samma sociala situation (alltså klass) att lära sig slå av tankeverksamheten. Det är alltså inte alls konstigt att John Holt upplever att elevers "dumhet" har både en aspekt av rädsla och av motstånd:

Jag är nästan säker på att det är så. Om barn gör det medvetet och avsiktligt beror på barnets ålder och karaktär. Under tryck som de vill men inte vågar motstå öppet kan somliga barn helt avsiktligt göra sig dumma. Jag har sett det och känt det. De flesta av dem är dock troligen medvetna om vad de gör. De förvägrar sina fångvaktare, lärarna, sin intelligens inte så mycket för att retas med dem utan för att de har annan, viktigare användning för den.

(sid 144)