tankar i februari

Vad är det vi vill skydda barnen från?


Arbetslöshet, kriminalitet, missbruk och utslagning. Drog- 
spel och bidragsberoende.


Är närvaro på lektioner ett skydd mot detta?



Självkänsla

inte ständigt behöva bevis på att man är värd något

inte ständigt behöva vara fokuserad på sig själv



-----------------080220

Koppla ihop självkänsla med anonym auktoritet -

(jag har ännu inte lyckats med det. Bör gå över Erich 
Fromms beskrivning av det falska jaget).



-----------------080221

Varför vill barnen inte lära sig något i klassrummet?

De vuxna, som senare har fallit offer för den anonyma 
auktoriteten, har likväl tänt sina barn med berättelser 
från -68, hippierörelsen, Pink Floyd, Jimi Hendrix, 
Janice Joplin m.fl.

De vuxna lyckas inte framstå som trovärdiga i sitt 
hanterande av den samhälleliga dualismen; samtidig 
demokrati och underkastelse.



-----------------080222

Dropoutsen: obildsamhet; fysisk och/eller psykisk frånvaro.

Mellanskiktet: bristande självverksamhet; instrumentell 
syn på lärandet, ögontjäneri, "teflonkunskaper" som 
försvinner direkt efter prov.



-----------------080226

Syfte för mitt examensarbete:
Visa hur "underkastelsens paradigm" avslöjar sig i nuvarande, 
dominerande skoldiskurs, och hur elevernas opposition mot 
detta paradigm yttrar sig i obildsamhet och/eller ovilja 
till självverksamhet.

Tanke:
När barnen kommer till skolan älskar de världen och vill 
omfamna den, intellektuellt såväl som känslomässigt. Att 
börja skolan betyder för dem att de närmar sig världen och 
att världen öppnar sig för dem.
   De möter en skola som är upptagen av sin roll som 
kunskapsförmedlare, lärarna skymmer oavsiktligt världen för 
barnen och uppmanar dem att reflektera över sin egen 
kunskapsutveckling i stället. När dörren till klassrummet 
stängs, stängs den därmed också till världen, och ett 
mångårigt, systematisk arbete att skilja barnen från denna 
värld börjar.

Klass 9a:
Bra att den pedagogiska ambitionen är att visa att 8 års 
försummade studier kan tas igen på fyra månader. Men om 
kunskapskraven för VG i nian inte är högre än så, behöver 
vi då egentligen "superpedagoger"?

Summerhill

Her Majestys Inspectors (HMI) genomförde 1999 och 2007 inspektion av den berömda Summerhillskolan i Leiston, Suffolk, England.

Att läsa HMIs inspektionsrapport från 1999 över Summerhillskolan är en deprimerande upplevelse, åtminstone för alla dem som, likt mig, har tagit del av grundaren A.S. Neills böcker om sin skola och fängslats och entusiasmerats av de märkliga framgångar han redovisar i dem. Den 19 sidor långa inspektionsrapporten börjar med att konstatera att "Summerhill is not providing an adequate education for its pupils" och fortsätter sedan sida upp och sida ner med något som närmast liknar en larmrapport från en skola som nått ett stadium av yttersta förfall. Läser man därefter HMIs inspektionsrapport fån samma skola 2007 möts man via inspektörernas ögon av en mönsterskola. Skolan höjs till skyarna, och omdömen som "outstanding" och "excellent" kryddar rapportens sidor.

Det lustiga är att Summerhillskolan under de åtta år som förflutit mellan inspektionerna inte har haft någon avsikt alls att rätta sig efter den första inspektionens kritik, än mindre har några steg i den riktningen tagits. Tvärtom gick man in i en rättslig process för att bestrida de krav på bättring som blev en följd av inspektionen och få behålla sin karaktär som "världens äldsta barndemokrati". Inte många av de elever som fanns på skolan 1999, fanns kvar 2007, men det som i grunden bestämmer skolans karaktär, den okränkbara elevdemokratin är alltjämt kvar, för man vann den processen. Skolan styrs således fortfarande av en tribunal där en femårings röst väger lika mycket som skolföreståndarens. Ingen tvingas någonsin till något "för dennes egen skull", utan alla inskränkningar av en individs frihet motiveras av alla andras behov av frihet, och friheter som tas på bekostnad av andras frihet accepteras inte. Denna grundläggande princip är lätt för de flesta barn att ta till sig, vilket antagligen är förklaringen att skolan har överlevt i en föränderlig värld i snart 90 år. Som en konsekvens av den kompromisslösa demokratin är ingenting obligatoriskt på Summerhill, de som inte känner för att gå på lektioner kan lugnt strunta i dem, i flera år om de vill. Många av barnen på Summerhill, speciellt de yngre, ägnar sig mera åt lek än åt traditionell skolmässig kunskapsinlärning. Neill (1976) skriver: Ändå förekommer det en hel del undervisning i Summerhill. Kanske kan en grupp av våra tolvåringar inte tävla med en klass jämnåriga när det gäller välskrivning eller stavning eller räkning. Men om det gällde prov som krävde orginalitet, så skulle våra ungar klå de andra.

De sista åren på Summerhill börjar barnen fokusera på de stora nationella prov som kan ge dem det avgångsbetyg som de behöver för anställning eller vidare studier. Detta brukar tydligen gå bra, för de undersökningar som har gjorts visar att alla före detta elever är glada att de har gått på just Summerhill och inte på någon annan skola.

Summerhillskolan är ingen kunskapsskola, långt ifrån. Det var bristande kunskaper (hur dessa brister har uppmätts framgår inte av rapporten), speciellt i åldrarna 7 - 11 år, tillsammans med låg närvaro på lektioner som ledde till den första inspektionens (1999) kritik och klagomål. Detta ses på Summerhill inte som något problem. De äldre elever som inte klarar de nationella kunskapsmålen (eller sina egna mål) får göra om proven tills dessa mål har uppnåtts.

Detta skall jämföras med vår egen svenska skolpolitik som nu vill rikta insatserna på de tidigare åldrarna, för att minska antalet elever som lämnar grundskolan utan godkänt i kärnämnena. Tidigare betyg och nationella prov är de medel man tänkt använda. Ser man till Summerhill som exempel, så är detta inte alls nödvändigt, och vad värre är, de välmenande åtgärdena kan till och med visa sig ha destruktiva effekter.

De två rapporterna finns på Ofsteds hemsida och en snabblänk till dem finns här.

En länk till Summerhillskolan finns här.