Frihetens barn

I förordet till A. S. Neills Fria barn − lyckliga människor skriver Erich Fromm:

Det är inte så att auktoriteten har försvunnit eller ens har förlorat i styrka, utan den har förvandlats från den öppna tvångsauktoriteten till den anonyma auktoritet som arbetar med övertalning och suggestion. Med andra ord, för att vara formbar måste den moderna människan hysa illusionen att allting görs med hennes samtycke, även om detta samtycke utvinns från henne genom raffinerad manipulering. Man vinner hennes samtycke liksom bakom hennes rygg eller bakom hennes medvetande.

I sin egen bok Flykten från friheten tecknar Fromm denna manipulation som en del av hur samhället reproducerar individuella karaktärer som bäst passar samhällets karaktär. Man kan alltså inte, som många psykologer gör, förklara individers personlighet med den uppfostran de fått, utan vi måste "förklara uppfostringsväsendet efter de krav som resulterar i ett givet samhälles sociala och ekonomiska struktur" (s 213).

Enligt Fromm är vi alla manipulerade (alltså svikna och förådda) och dessutom förmodligen av de personer som står oss närmast. Manipulationens syfte har varit att anpassa oss till samhället och i den mån detta har lyckats, slipper vi ju olyckan att vara missanpassade. John Holt gör följande reflektion om sådan fostran i sin bok How Children Fail:

En mamma sade till mig för inte så länge sedan: "Jag tror att ni gör fel när ni försöker göra skolarbetet så intressant för barnen. De kommer ju i alla fall att få ägna största delen av sitt liv åt att göra saker som de inte tycker om, och de kan lika väl vänja sig vid det nu."

Ganska ofta öppnar sig ridån av floskler och plattheter som de flesta människor lever bakom och man får för en sekund en glimt av vad de verkligen tänker. Det här är inte första gången en mamma eller pappa har sagt detta till mig, men det förskräcker mig lika mycket varje gång. ... Det var som om hon hade sagt: "Min pojke skall tillbringa sitt liv som slav, och därför vill jag att ni vänjer honom vid tanken och ser till, att när han blir slav blir plikttrogen, flitig och välbetald."

(sid 148)

Med tanke på vad pedagogiken har sett som sin uppgift alltsedan Platons dagar, och sedan ytterligare förstärkt och formulerat från Rosseau och framåt, är mammans uttalande djupt kränkande, och varje sann pedagog måste känna detta. Inte undra på att John Holt ser sig nödsakad till ovanstående retoriska, avslutande, "punchline". I blixtbelysning ser vi här också vad som kan vara pedagogikens vederhäftighetsproblem i vårt samhälle. Hur skall en vetenskaplig disciplin, som ser som sin uppgift att befria och höja människoanden, kunna anförtros fostransuppdraget i ett samhälle som i huvudsak fungerar genom att förtrycka densamma?

En sak till kan vi utläsa mellan raderna i citatet ovan. John Holt fruktar att de flesta människor, alltså de som i motsats till mamman gömmer sig bakom "ridån av floskler och plattheter", ändå i verkligheten har uppfattningar, om skola och fostran, som liknar mammans. Mamman verkar desillusionerad men ändå ärlig och rättfram, och därmed i princip möjlig att diskutera med, men hur är det med alla dem som gömmer sig bakom sina ridåer av floskler och plattheter? Kan en aldrig så engagerad talesman för pedagogiken någonsin hoppas att tränga igenom en sådan fasad?

När George Orwell i 1984 låter Emmanuel Goldstein formulera dubbeltänkandet (utdrag här, tack Vetteljus!) är det riktat till "intelligentsian", till de ambitiösa inre partimedlemmarna. Bara de allra mest äregiriga och flexibla kan anses vara kapabla att utföra de mentala vansinnesövningar som texten anbefaller (i verkligheten handlar det ju om ett själsligt självmord, och däri ligger väl satiren). Massorna utanför den inre kretsen behöver inte ta denna risk, för dem räcker det med att diskvalificera sig själva intellektuellt. Problemet för huvudpersonerna, Winston och Julia, är att de inte klarar av något av dessa alternativ, utan tvingas att bli rebeller och går under. Den stora grå massan, som har idiotförklarat sig själv för att överleva, är inte denna boks hjältar och hjältinnor, vilket är synd, för i så fall hade vi kanske bättre känt igen oss själva. En sådan "ridå av floskler och plattheter" som Holt beskriver kunde väl betecknas som en slags "light"-version av dubbeltänkande? Vi förses med vackra fraser och höga ideal av samma samhälle som tvingar oss att förödmjuka oss på arbetsmarknaden. I arbetslivet finns ju ingen demokrati, vare sig deliberativ eller någon annan form. Däremot finns en mjuk, klibbig förväntan att skapa översenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare, att "jobba mot samma mål". Den som inte är med på noterna ställs utanför gemenskapen och drabbas snart av "samarbetssvårigheter". Påtvingade sådana paradoxer tvingas vi, för vår själsliga överlevnad, att lära oss vägra tänka, och vad värre är, vi uppmanar våra barn och alla runt oss som befinner sig i samma sociala situation (alltså klass) att lära sig slå av tankeverksamheten. Det är alltså inte alls konstigt att John Holt upplever att elevers "dumhet" har både en aspekt av rädsla och av motstånd:

Jag är nästan säker på att det är så. Om barn gör det medvetet och avsiktligt beror på barnets ålder och karaktär. Under tryck som de vill men inte vågar motstå öppet kan somliga barn helt avsiktligt göra sig dumma. Jag har sett det och känt det. De flesta av dem är dock troligen medvetna om vad de gör. De förvägrar sina fångvaktare, lärarna, sin intelligens inte så mycket för att retas med dem utan för att de har annan, viktigare användning för den.

(sid 144)

Matti Bergström

Det har varit märkvärdigt tyst om Matti Bergström på senaste tiden. Ända sedan jag läste hans Neuropedagogik i mitten av 90-talet har jag betraktat honom som mannen som slog en bro mellan naturvetenskap och humaniora. Smaka på det! Säg det tyst mellan tänderna: mannen som slog en bro...

Inför mitt blivande examensarbete i allmän pedagogik har jag tänkt att det vore läckert att kunna knyta an till den mannens tankar, på något sätt. Det skall ju handla om myndiggörande och Bergströms värdeinvaliditet verkar ju ha något att göra med David Kvebæks av över- respektive undermyndighet haltande självkänsla.

Eftersom jag vet att Bergström bygger bland annat på den amerikanska neurologen P. D. MacLeans arbete googlade jag på denne och hittar en artikel av Erland Lagerroth i psykologibasen.dk. Artikeln visar sig handla om Matti Bergström. Lagerroth är minst lika imponerad av Bergströms tankebygge som jag, och han har dessutom satt sig så pass väl in i det att artikeln är riktigt läsvärd. Läs den! Inledningsvis skriver Lagerroth:

Det stora med Matti Bergströms bild av människan är att den inrymmer allt det som litteraturen och konsten har sett och vetat finns i människan, det besynnerliga och gåtfulla som en Dostojevskij var mästare på att gestalta. Och ändå framställer den allt detta med vetenskaplig, rationell diskurs.

Lagerroth fortsätter att lakoniskt konstatera: "Men Matti Bergström är en kontroversiell forskare, i varje fall i Sverige. Hjärnans resurser tycks bara ha fått en recension, och då en kritisk och lite förlöjligande sådan av David Ingvar i Svenska Dagbladet".

Lagerroth är docent i litteraturvetenskap, men tog naturvetenskaplig studentexamen. 1998 blev han utsedd till Årets förvillare av föreningen Vetenskap och folkbildning. Denna svenska gren av den så kallade skeptikerrörelsen (står presenterad i Wikipedia) har en fot inne på universiteten via undervisningsmaterial om pseudovetenskap. Andra har kallat dem vetenskapsfundamentalister eller präster i vetenskapskyrkan.

Nya djärva, stora tankar kommer alltid att väcka ängslan − även hos tänkaren själv. Det är svårt att behålla sin självkänsla intakt inför inkvisitionens flinande ansikte. Inom oss bär vi medeltid, renässans, upplysning och romantik, och dramat upprepas om och om igen.

Elevers ansvar

Känns tungt att börja min blogg med att rada upp en massa långa trista ord, men jag ser ingen genväg runt orden och deras definitioner, så det får bli så i alla fall!

Ingen som har läst läroplanerna från -94 har kunnat undgå att lägga märke till att ordet "ansvar" fullkomligt tapetserar de tunna häftenas sidor. Tar man bort alla förekomster av ordet som syftar på skolans, rektors eller lärares (professionella) ansvar, återstår ungefär lika många förekomster till. Det handlar då om elevers ansvar och ansvarstaganden. I läroplanen för grundskolan (LPO94) kan man läsa om fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande, att delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Demokratiska arbetsformer skall utveckla förmåga att ta ett personligt ansvar, och genom deltagande i planering och utvärdering skall eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar. Utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar skall främjas (1 kap. 2 §) och genom att skolan ger överblick och sammanhang skall eleverna skall få möjligheter att ta initiativ och ansvar. Ett miljöperspektiv i undervisningen ger möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor, och alla som arbetar i skolan skall dessutom medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen. I punkt 2.3, om elevernas ansvar och inflytande står: De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig, skall omfatta alla elever. Elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling förutsätter att de tar ett allt större ansvar för det egna arbetet och för skolmiljön, samt att de får ett reellt inflytande på utbildningens utformning. Enligt skollagen åligger det alla som arbetar i skolan att verka för demokratiska arbetsformer (1 kap. 2§). Avslutningsvis skall skolan sträva efter att varje elev tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö. Dessa tolv omnämnanden av elevers ansvar fördelar sig på totalt nio sidor.

Det är inte ansvar i någon juridisk bemärkelse vi talar om här. Det är ansvarskänslan, upplevelsen av delaktighet och stolthet över denna delaktighet som det handlar om. Denna känslomässiga aspekt av ansvaret tror vi är en viktig, ja till och med omistlig, del i demokratisk fostran. Ansvar i juridisk mening är när någon kan ställas till svars inför något. När någon som innehar en ansvarsfull befattning har brustit i sitt ansvar kan repressalier i form av till exempel avsked eller omplacering med sänkt status (och lön) ådömas denne. Sådant ansvar behöver alltså inte ha ett dugg med demokrati eller demokratisk fostran att göra (dock finns här en känslomässig dimension, och en ansvarsfull befattning kan visst stimulera självkänslan hos den som fått den).

Man hör ibland åsikten att för mycket ansvar läggs på eleverna i dagens skola. Hur går detta ihop? Skolans, rektors eller lärarens ansvar kan inte ersättas av elevens ansvar av det enkla skälet att det handlar om två helt skilda betydelser hos ordet ansvar. För att belysa skillnaden kan vi tänka oss att en övningskörnings-situation. Eleven sitter bakom ratten och har kontrollen, läraren sitter bredvid och har ansvaret. Vi kan tycka att detta är ett brott mot principen att den som har ansvaret också borde ha kontrollen, men vi förstår samtidigt att det här är den enda möjliga ordningen, att den som har ansvaret lämnar kontrollen till den som skall läras upp. Eleven får en känslomässig upplevelse av ansvar men denna känsla saknar juridisk mening. Juridiskt sett är det körläraren som kör, och i skolan är det skolans personal som har ansvaret för verksamheten även om en del av kontrollen lämnats över till eleverna.

Lokala styrelser med elevmajoritet

Riksdagen beslutade att försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet ska kunna inledas. Kommunerna ska under en fyraårig försöksperiod få överlåta vissa ansvars- och beslutsfunktioner, som sedan tidigare ligger på styrelsen för utbildningen eller rektorn, till en lokal styrelse där elever har majoritet. Försöksverksamheten ska omfatta gymnasieskolan och komvux.

Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU10

Vår försöksverksamhet med lokal styrelse med elevinflytande kan inte fortsätta efter 30 juni 2007, enligt beslut av den nya borgerliga regeringen. Mycket av arbetet i LS under höst/vinter har präglats av hur vi kan arbeta vidare med elevinflytande i en annan form. Vi har varit i kontakt med skolminister Jan Björklund och tjänstemän på Utbildningsdepartementet för att försöka påverka beslutet, men arbetet har inte rönt någon framgång.

Kvalitetsredovisning för Ale gymnasium 2006, (2007-04-30)

Skolminister Jan Björklunds motiv för att hastigt lägga ner försöket med Lokala styrelser med elevmajoritet (LSE) bestod i det principiella problemet med ansvarsfrågan vid eventuella felaktiga beslut. Detta är exakt samma problem som alla körskolor har brottats med så länge körskolor har funnits. I stället för att plötsligt avbryta experimentet borde man väl alltså ha kunnat vänta och avvakta en riktig utvärdering av LSE? Under de tio år som LSE hann praktiseras har erfarenheterna varit goda, och många gymnasieskolor stod i begrepp att hoppa på experimentet. Och medan vi talar om saken, den berömda Summerhillskolan i Leiston, England har tillämpat elevstyre i snart 90 år, utan problem.