Skolan som arbetsplats

Jag sitter på min arbetsplats, min schemalagda sal är tom men jag vet att många sitter hemma och jobbar för att komma igenom kursen. Liza startar en chatt från datasalen:

-Har du lektion?

-Nä, men om du kommer hit blir det lektion :D

-Men jag har inte dig nu ;)

-Nä vi chattar ju

-aaa?

-ingen aning :)

vaa? :)

öh?

Språket bryter samman, för henne är lektioner som jag har, och faktum att hon "har mig" nu eller senare kanske  rena formaliteter. Jag å min sida vägrar hårdnackat (ibland aggressivt) att erkänna att formen skulle vara något självständigt, och i princip överordnat sitt innehåll. För elever som vill ha betyg och/eller kunskaper finns det lärare. Elever är sådana som söker kunskap, om det nu beror av kunskapstörst eller behov av studiemeriter. Eller både och.
Att gå i skolan är inget vanligt jobb, för där jobbar man med sig själv och för sig själv. Må vara att samhället ger varje elev i uppdrag att lära sig, att utbilda sig, men detta uppdrag kan ändå aldrig skiljas från det personliga, och det går inte att distansera sig från det. Man kan lära sig en massa studieteknik, men man når aldrig professionalism i utövandet av studier.
Därför underminerar skolan sitt eget uppdrag när den ser sig som en arbetsplats, eller en institution för arbetsträning. Det är när den gör det som ord som "lektion" och "närvaro" får sin formella, urholkade betydelse. Och det är då både språket och tanken spårar ur.