April! April!

Skolnätverket IDEN uppskattar att det idag finns över 200 demokratiska skolor i världen och att i dessa går det drygt 40000 elever. I sin databas har man adresser till drygt 50 av dessa skolor. Kriterierna för demokratiska skolor är styrelseskick av typen en person - en röst (alltså elevstyre) och frivillig undervisning. Summerhillskolan är "flaggskeppet" bland dessa skolor, inte genom sin storlek utan genom ålder: The Worlds Oldest Children's Democracy fyller snart 90 år.

När Sveriges kommuner fick möjlighet att lägga vuxenutbildning på entreprenad engagerades många organisationer med rötter i folkbildningen i detta. Jag har själv haft nöjet att under tre år arbeta som lärare på Eductus (härstammar ur TBV) som anordnar Flexgymnasiet i Kungsbacka. Eductus är ett kommersiellt företag med kommunerna som kunder, så elevstyret är det dåligt med, men undervisningen är frivillig, deltagardriven, och oftast helt individuell. Var och en har sin egen studieplan med individuella start- och slutdatum. Proven görs när deltagaren känner sig mogen för det.

Den svenska skolan brottas med stora problem, inte för att resultaten är så usla som ibland hävdas, utan för att både lärare och elever enligt gjorda studier mår illa i en helt oacceptabel omfattning. För eleverna är detta mer än ett arbetsmiljöproblem eftersom den psykiska hälsan, och tilltron till den egna förmågan, tycks vara som sämst just när det är dags att satsa för fullt. Den etablerade flykt från lärandet som kulminerar på detta sätt belastar lärarna på ett omänskligt sätt. Förväntningarna på lärarnas förmåga att "bota" elevernas vilje- och hjälplöshet är enorma, ordet superpedagog förkommer numera ofta i debattinlägg (just nu 421 träffar i Google på svenska sidor).

Rätten att inte lära utövas under kaotiska former på alla "vanliga" skolor, i form av skolk, obildsamhet och i värsta fall av rent störande verksamhet. De kaotiska formerna beror på samhällets ovilja att acceptera rätten att inte lära, detta trots att det helt saknar styrmedel att stoppa eller ens signifikant minska utövandet. På demokratiska skolor är denna rätt en självklar del av skolvardagen och därmed undviker man det kaos som drabbar andra skolor. Försök att stävja oordning och störningar genom att ge skolan och lärarna fler polisiära befogenheter kommer alltså inte åt problemets rot, men kan kanske bidra till en viss studiero i speciellt oroliga skolor.

Världsöppnare är sådan kunskap som ger dig möjliget att resa dig som individ och gå ut i världen, omfamna den och låta dig omfamnas av den. Att lära sig gå och att tala är klara världsöppnare. När vi blir äldre inser vi att den riktiga hårdvalutan i samhället är betyg, och att de också är världsöppnare för de öppnar möjligheter för oss att så småningom göra mera vad vi vill, och mindre av det andra. Det vi förväntar oss av superpedagogerna är att de skall transformera alla kursplanens olika moment till världsöppnare för alla elever just vid det tillfälle de är aktuella enligt (den lokala) planen. Detta förefaller mig vara en oerhört naiv tanke.

Den handfallenhet vi uppvisar inför skolans problem, trots att exemplet Summerhill har lyst som en fyrbåk de senaste 85 åren, är ett psykologiskt patologiskt tillstånd som beskrevs av Erich Fromm för redan 50 år sedan. Han förutsade det faktiskt också i sitt förord till A.S. Neills Fria barn...(1972) :

Det framstår klart för läsaren att det experiment som denna bok redogör för med säkerhet inte kan få många efterföljare i vårt nutida samhälle. //

(s. 13)    

Det vore inte förenligt med demokrati att kommendera ett helt samhälle till psykoterapi, och det skulle dessutom å det grövsta förfela sitt syfte att göra så. De flesta människor tycks dock utan svårighet acceptera det deliberativt demokratiska samtalet som praxisform och det kan väl också ha en terapeutisk effekt. Om man får tro den norske familjeterapeuten David Kvebæk kommer folk som befriats ur detta patologiska tillstånd automatiskt att befria andra, och han kallar denna påverkan för myndiggörande.

Inte bara Erich Fromm har utvecklat teori för att förklara vårt kollektiva problem, han är bara den förste i raden av existentiella psykologer till vilken också räknas Abraham Maslov, Carl Jung, Rollo May, Wilhelm Reich, Irvin Yalom, Peter Koestenbaum, Douglas McGregor, Paolo Freire, listan är långt ifrån komplett. I korthet går "sjukdomsbeskrivningen" ut på att vår existentiella ångest gör att vi söker vår tillflykt till konformism och eller auktoriteter. Detta kallar Sartre för ond tro (vi förnekar våra valmöjligheter) och psykologerna kallar det uppbyggandet av ett falskt jag eller falskt själv. Det falska jaget beror av "importerandet" av andras tankar, känslor och vilja som om de vore våra egna. Vårt trancendentala jag, eller självet, protesterar mot detta och försöker skicka signaler till oss att något är fel, ibland via drömmar. Tyvärr sker dessa protester i det omedvetna, vilket, tyvärr igen, inte får oss må ett dugg bättre.

Självkänslan är något som Mia Törnblom gjort till en bestseller, och enligt många existentiella psykologer hänger denna intimt ihop med att kunna acceptera att vara som alla andra och samtidigt vara unik. Att vara sin egen far och mor. Att ha tillgång till sitt eget centrum, "kontrollrummet". Att stå mitt i sig själv så att man kan se andra klart. Att känna att man duger. Att ha råd att misslyckas. Självkänsla är antagligen ett av de finaste kapital man kan få med sig ut i livet. Först när andra inte längre behärskar dina tankar, känslor eller vilja, inte ens dina sedan länge sedan döda föräldrar, har du kraft att på egen hand gå ut för att omfamna världen, och låta dig omfamnas av den.

NUTEK har givit ut en liten skrift, Att tända eldsjälar, där författarna konstaterar att samhället börjat vakna för att självkänsla, skaparkraft och orginalitet är högst önskvärda egenskaper hos de elever som slussas ut från skolan. Tyvärr mynnar det hela ut i att vi behöver flera superpedagoger, inte demokratiska skolor som tolererar elevernas vägran att tillägna sig kunskaper som inte upplevs som världsöppnare. Trots denna kritik är författarnas samtidsanalys slående och de gör en mycket exakt (och rolig) beskrivning av det kaos som utövandet av rätten att inte lära orsakar i skolan. De kallar det för den dolda läroplanen eller elevernas antistrategier. I ett samhälle där konformism och auktoritetstro till helt nyligen var önskvärda egenskaper, och där vi nu ser att det är helt motsatta egenskaper som behövs, är tron på superpedagogen en verklighetsflykt som bara försenar skolans nödvändiga förändring. Vill man spetsa till det kan vi säga att skolan till sin struktur fortfarande är ett instrument för att förvandla levande barn till robotar, att skilja dem från deras äkta själv och beröva dem initiativkraft. När de sedan kommer upp i nian och i gymnasiet ojar vi oss över deras verklighetsflykt och allmäna hjälplöshet. Då vill vi sätta in superpedagogerna!

Michael Uljens sammanfattar det pedagogiska spelfältet som bildsamhet (bildsamkeit), det vill säga att eleven frivilligt gör sig bildbar för pedagogen och pedagogens uppmaning till självverksamhet (aufforderung zum selbsttätigkeit). Vi kan se att i skolan, bägge dessa nycklar till fostran och bildning tappas bort. Vägran att lära är, satt i system, motsatsen till bildsamhet, och den i grunden konformistiska och auktoritetsbundna skolstrukturen är själva antitesen till all självverksamhet.