Here We Stand

Innan jag kommer till själva saken måste jag säga lite om Internet. På Summerhillskolans hemsida (se länk i annat inlägg) välkomnas man av en sång, skriven och spelad av skolbandet The Bamboo Bambos, vars text jag har försökt transkribera. Det gick jättebra förutom en enda strof som jag, med mina begränsade språkkunskaper, inte kunde koda av. Jag skrev:

Wind ??? my wings

Jag lyssnade om och om igen på ???-ordet och kom fram till att det som flickan sjöng lät som "droffling". Jag sökte i Merriam-Webster Dictionary efter "droffling", men listan jag fick i retur innehöll inget ord som kunde låta som "droffling".

Nu är det så i normalt engelskt talspråk att "wind roffling" uttalas precis likadant som "wind droffling". Alltså så sökte jag på "roffling" i stället och si! Bland de ord jag fick tillbaka fanns "ruffling": to erect (as feathers) in or like a ruff. "Ruffling" går alltså väl ihop med både vind och vingar. För att bekräfta detta sökte jag på "ruffling my wings" och fick visserligen bara två träffar (speglar kanske det relativt låga antalet bevingade skrivkunniga personer), men resultatet kändes ändå distinkt. Här kommer sångtexten från Summerhillskolans hemsida i sin helhet (i min transkription):

We're going to win
it's in my heart - yeah
it's time to celebrate
we're going to win the war

Wind ruffling my wings
flying around
watching the people
so far below

Here we are
at the top of the hill
we're looking down
at the people below
we're going to win
//...

Vad skulle jag ha tagit mig till utan Internet? Förstår ni nu nödvändigheten av att skolbarnen lär sig använda denna resurs?

Nu till saken (avnjut sången genom att klicka på den 'högerpekande' triangeln i spelaren ovan). Sången är inspirerad av kampen mot OFSTED 1999. Både text och musik berättar om en känsla av avskildhet från det vi kallar mainstream och bär inte så lite kaxighet i sin avspända ton. Eftersom skolan drivs med direktdemokrati, det vill säga av eleverna, kan man utgå ifrån att det är just denna sång som bäst uttrycker vad eleverna på Summerhill faktiskt känner. Den känslan har ingenting konstigt med sig, för i över 80 år har Summerhillskolan utgjort ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas med elevstyre och frivillig undervisning, men omvärlden har fortfarande inte kommit i kapp. Enligt IDENs uppskattning (se sep. inlägg) finns det idag bara drygt 200 demokratiska skolor i världen. Ingenting säger att det inte tar ytterligare 80 år innan antalet demokratiska skolor kommer upp i låt, oss säga, 10 % av det totala antalet skolor.

Den (absolut befogade) känslan av total överlägsenhet måste påverka eleverna på Summerhill och deras förmåga att hålla samman. Hur skulle skolan fungera om den inte kände sig som ett lysande undantag, utan bara som en "vanlig elevstyrd skola bland många andra"? Jag kan bara bittert konstatera att inte ens detta kan vi idag ha någon aning om, och så länge som det är folkpartiet som tar hand om skolan kommer vi heller aldrig någonsin att få veta det.