fb

Jag skriver en del av varierande kvalitet på facebook också. https://www.facebook.com/sascha.bolotin

Skolan som arbetsplats

Jag sitter på min arbetsplats, min schemalagda sal är tom men jag vet att många sitter hemma och jobbar för att komma igenom kursen. Liza startar en chatt från datasalen:

-Har du lektion?

-Nä, men om du kommer hit blir det lektion :D

-Men jag har inte dig nu ;)

-Nä vi chattar ju

-aaa?

-ingen aning :)

vaa? :)

öh?

Språket bryter samman, för henne är lektioner som jag har, och faktum att hon "har mig" nu eller senare kanske  rena formaliteter. Jag å min sida vägrar hårdnackat (ibland aggressivt) att erkänna att formen skulle vara något självständigt, och i princip överordnat sitt innehåll. För elever som vill ha betyg och/eller kunskaper finns det lärare. Elever är sådana som söker kunskap, om det nu beror av kunskapstörst eller behov av studiemeriter. Eller både och.
Att gå i skolan är inget vanligt jobb, för där jobbar man med sig själv och för sig själv. Må vara att samhället ger varje elev i uppdrag att lära sig, att utbilda sig, men detta uppdrag kan ändå aldrig skiljas från det personliga, och det går inte att distansera sig från det. Man kan lära sig en massa studieteknik, men man når aldrig professionalism i utövandet av studier.
Därför underminerar skolan sitt eget uppdrag när den ser sig som en arbetsplats, eller en institution för arbetsträning. Det är när den gör det som ord som "lektion" och "närvaro" får sin formella, urholkade betydelse. Och det är då både språket och tanken spårar ur.

Spräng skiten

Jag funderar på vad som hade hänt om Bengt Erik Andersson hade varit konstnär och inte forskare. Många kloka och modiga kulturskribenter har vänt och vridit på Makode Lindes smärtfyllda tårta. Var finns ryggraden i den pedagogiska världen?
Egentligen skall man väl fråga sig vad som händer med den skolhatande tredjedelen av oss när vi lämnat skolan. De måste ju vara flera miljoner. När skall de börja formulera sin kritik?
Publiciteten kring Lindes tårta ledde till att en Amerikansk dam född i Sudan tog bladet från munnen och formulerade sin kritik - inte bara mot tårtan  - utan också mot den betraktare som kallar henne stympad. Det var tårtan - man må tycka vad man vill om den - som ledde till att jag fick ta del av hennes och en mängd andras olika aspekter på tårtan och dess uttalade syfte.
Om nu denna enkla tårta lyckades skapa sprickor ur vilka nya viktiga berättelse kunde sippra fram, så borde väl ett mångårigt forskningsprojekt som visar på ett ännu mer mångårigt lidande för en mycket stor befolkningsgrupp, och därmed leder till slutsatsen "Spräng skolan", också kunna ruska om lite? Boken kom ut för 12 år sedan och vi väntar fortfarande på smällen.

Våga inte skratta!

Who, me?

Det går segt med bloggskrivandet. Annars är det full fart vill jag påstå. Undervisar matte och naturkunskap på Komvux i Munkedal och går en masterutbildning i lärande i Jönköping. Här är en länk till mitt senaste arbete efter läsningen av John Bowden & Ference Marton University of Learning.

The Big Other

Jag är nu på From Che Vuoi? to Fantasy - Lacan with Eyes Wide Shut. The Big Other tycks röra sig om en mosaik av språkliga symboler vi kan ta till när vi vill göra oss gällande i något sammanhang och någonting med en egen vilja, ett outgrundligt utommänskligt subjekt som Gud (Världsanden?), Saken eller Historien (den med vingslagen?). Synnerligen intressant! Jag pressar mig vidare i en egendomligt långsam lästakt.

Lacan, Fromm och Bergström

Jag läser nu Slavoj Žižeks How to read Lacan, och det går inte fort skall jag säga! Jaques Lacan levde alltså mellan 1901 och 1981 och var en fransk psykoanalytiker. Lacan utgår, vad jag förstår, från, inte den senare utan den tidigare Sigmund Freud, vars forskning inspirerade inte minst konstnärer världen över. På den tiden var det inte fult att vara "knäpp" (Salvador Dalí vårdade ju ömt sin paranoida neuros...). Lacans begrepp the big Other passar som hand i handske med Erich Fromms anonyma auktoritet, och denna har jag redan identifierat som en bärande del av skolans dolda läroplan. Jag har en känsla av att Lacans/Žižeks analys av begreppet the big Other kan fördjupa min förståelse av Matti Bergström vad gäller "hjärnpopulationers gemensamma möjlighetsmoln" och hur sådana kan fås att krympa respektive växa. Man borde kunna forska på hur starkt den anonyma auktoriteten verkar inom en grupp genom att rent språkligt analysera berättelser inifrån den gruppen?

Resistance is futile

Voices from the New American Schoolhouse

Maktens mikrofysik

... Lögnaren förlorade sina vänner, blev utstött och hängde sig i en krokig tall långt inne i den djupa skogen.

På en plats dit ingen har varit eller ens hittar.

Och med denna historias sens moral så har ju ingen hängt sig i den krokiga tallen långt där inne i den djupa skogen.

Fast kroppen hänger kvar där än, jag har själv sett den men det talar jag inte om för någon.

Man vill ju inte hamna på undantag och bli betraktad som en lögnare.

Ove Raskopp, grundare av SEBOR,
demokratisk skola i Borlänge.

Ove har en blogg på Aftonbladet. Länk till inlägget med texten ovan: http://blogg.aftonbladet.se/29529/2009/04/1194396

Examensarbetet klart!!!

Nu är uppsatsen slutligen godkänd och klar. Den kan laddas ner för läsning här.

Bigmouth om skolan

Bigmouth minns och reflekterar över sin skolgång Läs detta!

April! April!

Skolnätverket IDEN uppskattar att det idag finns över 200 demokratiska skolor i världen och att i dessa går det drygt 40000 elever. I sin databas har man adresser till drygt 50 av dessa skolor. Kriterierna för demokratiska skolor är styrelseskick av typen en person - en röst (alltså elevstyre) och frivillig undervisning. Summerhillskolan är "flaggskeppet" bland dessa skolor, inte genom sin storlek utan genom ålder: The Worlds Oldest Children's Democracy fyller snart 90 år.

När Sveriges kommuner fick möjlighet att lägga vuxenutbildning på entreprenad engagerades många organisationer med rötter i folkbildningen i detta. Jag har själv haft nöjet att under tre år arbeta som lärare på Eductus (härstammar ur TBV) som anordnar Flexgymnasiet i Kungsbacka. Eductus är ett kommersiellt företag med kommunerna som kunder, så elevstyret är det dåligt med, men undervisningen är frivillig, deltagardriven, och oftast helt individuell. Var och en har sin egen studieplan med individuella start- och slutdatum. Proven görs när deltagaren känner sig mogen för det.

Den svenska skolan brottas med stora problem, inte för att resultaten är så usla som ibland hävdas, utan för att både lärare och elever enligt gjorda studier mår illa i en helt oacceptabel omfattning. För eleverna är detta mer än ett arbetsmiljöproblem eftersom den psykiska hälsan, och tilltron till den egna förmågan, tycks vara som sämst just när det är dags att satsa för fullt. Den etablerade flykt från lärandet som kulminerar på detta sätt belastar lärarna på ett omänskligt sätt. Förväntningarna på lärarnas förmåga att "bota" elevernas vilje- och hjälplöshet är enorma, ordet superpedagog förkommer numera ofta i debattinlägg (just nu 421 träffar i Google på svenska sidor).

Rätten att inte lära utövas under kaotiska former på alla "vanliga" skolor, i form av skolk, obildsamhet och i värsta fall av rent störande verksamhet. De kaotiska formerna beror på samhällets ovilja att acceptera rätten att inte lära, detta trots att det helt saknar styrmedel att stoppa eller ens signifikant minska utövandet. På demokratiska skolor är denna rätt en självklar del av skolvardagen och därmed undviker man det kaos som drabbar andra skolor. Försök att stävja oordning och störningar genom att ge skolan och lärarna fler polisiära befogenheter kommer alltså inte åt problemets rot, men kan kanske bidra till en viss studiero i speciellt oroliga skolor.

Världsöppnare är sådan kunskap som ger dig möjliget att resa dig som individ och gå ut i världen, omfamna den och låta dig omfamnas av den. Att lära sig gå och att tala är klara världsöppnare. När vi blir äldre inser vi att den riktiga hårdvalutan i samhället är betyg, och att de också är världsöppnare för de öppnar möjligheter för oss att så småningom göra mera vad vi vill, och mindre av det andra. Det vi förväntar oss av superpedagogerna är att de skall transformera alla kursplanens olika moment till världsöppnare för alla elever just vid det tillfälle de är aktuella enligt (den lokala) planen. Detta förefaller mig vara en oerhört naiv tanke.

Den handfallenhet vi uppvisar inför skolans problem, trots att exemplet Summerhill har lyst som en fyrbåk de senaste 85 åren, är ett psykologiskt patologiskt tillstånd som beskrevs av Erich Fromm för redan 50 år sedan. Han förutsade det faktiskt också i sitt förord till A.S. Neills Fria barn...(1972) :

Det framstår klart för läsaren att det experiment som denna bok redogör för med säkerhet inte kan få många efterföljare i vårt nutida samhälle. //

(s. 13)    

Det vore inte förenligt med demokrati att kommendera ett helt samhälle till psykoterapi, och det skulle dessutom å det grövsta förfela sitt syfte att göra så. De flesta människor tycks dock utan svårighet acceptera det deliberativt demokratiska samtalet som praxisform och det kan väl också ha en terapeutisk effekt. Om man får tro den norske familjeterapeuten David Kvebæk kommer folk som befriats ur detta patologiska tillstånd automatiskt att befria andra, och han kallar denna påverkan för myndiggörande.

Inte bara Erich Fromm har utvecklat teori för att förklara vårt kollektiva problem, han är bara den förste i raden av existentiella psykologer till vilken också räknas Abraham Maslov, Carl Jung, Rollo May, Wilhelm Reich, Irvin Yalom, Peter Koestenbaum, Douglas McGregor, Paolo Freire, listan är långt ifrån komplett. I korthet går "sjukdomsbeskrivningen" ut på att vår existentiella ångest gör att vi söker vår tillflykt till konformism och eller auktoriteter. Detta kallar Sartre för ond tro (vi förnekar våra valmöjligheter) och psykologerna kallar det uppbyggandet av ett falskt jag eller falskt själv. Det falska jaget beror av "importerandet" av andras tankar, känslor och vilja som om de vore våra egna. Vårt trancendentala jag, eller självet, protesterar mot detta och försöker skicka signaler till oss att något är fel, ibland via drömmar. Tyvärr sker dessa protester i det omedvetna, vilket, tyvärr igen, inte får oss må ett dugg bättre.

Självkänslan är något som Mia Törnblom gjort till en bestseller, och enligt många existentiella psykologer hänger denna intimt ihop med att kunna acceptera att vara som alla andra och samtidigt vara unik. Att vara sin egen far och mor. Att ha tillgång till sitt eget centrum, "kontrollrummet". Att stå mitt i sig själv så att man kan se andra klart. Att känna att man duger. Att ha råd att misslyckas. Självkänsla är antagligen ett av de finaste kapital man kan få med sig ut i livet. Först när andra inte längre behärskar dina tankar, känslor eller vilja, inte ens dina sedan länge sedan döda föräldrar, har du kraft att på egen hand gå ut för att omfamna världen, och låta dig omfamnas av den.

NUTEK har givit ut en liten skrift, Att tända eldsjälar, där författarna konstaterar att samhället börjat vakna för att självkänsla, skaparkraft och orginalitet är högst önskvärda egenskaper hos de elever som slussas ut från skolan. Tyvärr mynnar det hela ut i att vi behöver flera superpedagoger, inte demokratiska skolor som tolererar elevernas vägran att tillägna sig kunskaper som inte upplevs som världsöppnare. Trots denna kritik är författarnas samtidsanalys slående och de gör en mycket exakt (och rolig) beskrivning av det kaos som utövandet av rätten att inte lära orsakar i skolan. De kallar det för den dolda läroplanen eller elevernas antistrategier. I ett samhälle där konformism och auktoritetstro till helt nyligen var önskvärda egenskaper, och där vi nu ser att det är helt motsatta egenskaper som behövs, är tron på superpedagogen en verklighetsflykt som bara försenar skolans nödvändiga förändring. Vill man spetsa till det kan vi säga att skolan till sin struktur fortfarande är ett instrument för att förvandla levande barn till robotar, att skilja dem från deras äkta själv och beröva dem initiativkraft. När de sedan kommer upp i nian och i gymnasiet ojar vi oss över deras verklighetsflykt och allmäna hjälplöshet. Då vill vi sätta in superpedagogerna!

Michael Uljens sammanfattar det pedagogiska spelfältet som bildsamhet (bildsamkeit), det vill säga att eleven frivilligt gör sig bildbar för pedagogen och pedagogens uppmaning till självverksamhet (aufforderung zum selbsttätigkeit). Vi kan se att i skolan, bägge dessa nycklar till fostran och bildning tappas bort. Vägran att lära är, satt i system, motsatsen till bildsamhet, och den i grunden konformistiska och auktoritetsbundna skolstrukturen är själva antitesen till all självverksamhet.

Here We Stand

Innan jag kommer till själva saken måste jag säga lite om Internet. På Summerhillskolans hemsida (se länk i annat inlägg) välkomnas man av en sång, skriven och spelad av skolbandet The Bamboo Bambos, vars text jag har försökt transkribera. Det gick jättebra förutom en enda strof som jag, med mina begränsade språkkunskaper, inte kunde koda av. Jag skrev:

Wind ??? my wings

Jag lyssnade om och om igen på ???-ordet och kom fram till att det som flickan sjöng lät som "droffling". Jag sökte i Merriam-Webster Dictionary efter "droffling", men listan jag fick i retur innehöll inget ord som kunde låta som "droffling".

Nu är det så i normalt engelskt talspråk att "wind roffling" uttalas precis likadant som "wind droffling". Alltså så sökte jag på "roffling" i stället och si! Bland de ord jag fick tillbaka fanns "ruffling": to erect (as feathers) in or like a ruff. "Ruffling" går alltså väl ihop med både vind och vingar. För att bekräfta detta sökte jag på "ruffling my wings" och fick visserligen bara två träffar (speglar kanske det relativt låga antalet bevingade skrivkunniga personer), men resultatet kändes ändå distinkt. Här kommer sångtexten från Summerhillskolans hemsida i sin helhet (i min transkription):

We're going to win
it's in my heart - yeah
it's time to celebrate
we're going to win the war

Wind ruffling my wings
flying around
watching the people
so far below

Here we are
at the top of the hill
we're looking down
at the people below
we're going to win
//...

Vad skulle jag ha tagit mig till utan Internet? Förstår ni nu nödvändigheten av att skolbarnen lär sig använda denna resurs?

Nu till saken (avnjut sången genom att klicka på den 'högerpekande' triangeln i spelaren ovan). Sången är inspirerad av kampen mot OFSTED 1999. Både text och musik berättar om en känsla av avskildhet från det vi kallar mainstream och bär inte så lite kaxighet i sin avspända ton. Eftersom skolan drivs med direktdemokrati, det vill säga av eleverna, kan man utgå ifrån att det är just denna sång som bäst uttrycker vad eleverna på Summerhill faktiskt känner. Den känslan har ingenting konstigt med sig, för i över 80 år har Summerhillskolan utgjort ett lysande exempel på vad som kan åstadkommas med elevstyre och frivillig undervisning, men omvärlden har fortfarande inte kommit i kapp. Enligt IDENs uppskattning (se sep. inlägg) finns det idag bara drygt 200 demokratiska skolor i världen. Ingenting säger att det inte tar ytterligare 80 år innan antalet demokratiska skolor kommer upp i låt, oss säga, 10 % av det totala antalet skolor.

Den (absolut befogade) känslan av total överlägsenhet måste påverka eleverna på Summerhill och deras förmåga att hålla samman. Hur skulle skolan fungera om den inte kände sig som ett lysande undantag, utan bara som en "vanlig elevstyrd skola bland många andra"? Jag kan bara bittert konstatera att inte ens detta kan vi idag ha någon aning om, och så länge som det är folkpartiet som tar hand om skolan kommer vi heller aldrig någonsin att få veta det.

IDEN

Nedanstående bygger mestadels på mina översättningar av innehållet på IDENs webbsida.

IDEN står för International Democratic Education Network.
Det är ett nätverk av skolor, organisationer och individer världen runt, som alla upprätthåller ideal som:

• respekt och förtroende för barn
• jämlikhet mellan barn och vuxna
• delat ansvar
• frihet att själv välja aktiviteter
• demokratisk styrelseform av elever och personal, ej ledd eller underställd någon yttre eller inbyggd ideologi eller system

Medlemskap är självvalt. Medlemmarnas namn, adresser samt kortfattad beskrivning återges i websajtens databas, Medlemmar får årligen två eller tre nyhetsbrev, huvudsakligen med information om genomförda och planerade konferenser (IDECs).

Vad är då "Democratic Education"? På IDENs webbsida står:

At the Berlin IDEC in 2005 the participants agreed on the following statement:
We believe that, in any educational setting, young people have the right:

• to decide individually how, when, what, where and with whom they learn
• to have an equal share in the decision-making as to how their organisations – in particular their schools – are run, and which rules and sanctions, if any, are necessary.

IDEN uppskattar att det i världen finns över 200 demokratiska skolor i mer än 30 länder, i vilka det går över 40000 studerande. Deras egen databas täcker drygt 50 av dessa skolor.

Länk till IDENs hemsida
 

frågeställningar mars

--------------080304

Skolans tortyr bygger inte längre på sadistiska lärare
- tvärt om, lärarna gör så gott de kan för att mildra 
och lindra. Det är ett strukturellt problem, det handlar 
om ett samhälle där inte bara individens underkastelse 
anses nödvändig, utan också bedrägeriet att denna 
underkastelse är frivillig och därför aldrig sker.

--------------080305

Självkänsla är ett kapital


--------------080307

Upprättandet av anonym auktoritet faller väldigt nära 
A.M.s "svarta pedagogik". A.M. frågar: Finns det en 
"vit" pedagogik?

Är SEBOR en demokratisk skola, trots regeln om närvaro 
på lektionerna? Kan eleverna ta bort den regeln om de 
skulle vilja?

Finns det en regel om droger (alkohol) på Summerhill? 
Faller man tillbaka på lagen här?

Finns det ett utrymme - måste det finnas - att  styra 
en "demokratisk" skola vad gäller vissa yttre ramar? 
Detta berör väl vad A.S. Neill skriver om förbud (t.ex. 
förbud att leka vid sjön innan man kan simma). Kan 
SEBORS regel rättfärdigas som en sådan?

Alla sådana grundförutsättningar/frågor som här nämns 
måste kunna förstås av en femåring!

Demokrati i "vår" betydelse är inget stabilt tillstånd. 
Det visar fascismens och nazismens maktövertagande i 
förra seklet. Det visar den nuvarande ryska utvecklingen. 
Detta analyseras av Fromm.

Ett fängelse kan inte steglöst, genom reformer, förvandlas 
till ett lyxhotell. Någonstans nås ett instabilt tillstånd 
- det är antingen eller.


--------------080309

Allmän utbildning är ett samhällsfundament. Alla skall 
lära sig läsa, skriva och räkna. Så håller vi fattigdomen 
borta, och så garanterar vi demokratin. Det samhälleliga 
åtgärdsprogrammet för detta kallas skola. Först som 
allmän skolplikt i nio år, sedan frivillig gymnasial 
och eftergymnasiel skolgång. Allt bekostas av samhället 
gemensamt och fattig som rik har därmed lika möjlighet 
till utbildning.


--------------080318

Offentlig paradigmglidning (OFSTEDs inspektioner av 
Summerhill). Att bedöma en skola så snävt som skedde i 
inspektionen 1999, vilka implicita antaganden kan 
rättfärdiga detta utifrån de allmänna förväntningar på 
skolan vi skulle kunna enas runt?


--------------080327

Genomlys det gamla paradigmet:
Vad är kunskap?
Vad är "normal" kunskapsutveckling från 6 till 16 år?
Förklara den obligatoriska närvaron. Diskutera om 
obligatorisk närvaro för skolbarn kan ha en gynnsam 
socialiserande effekt.

Förklara mot-strategierna (nutek), passivt motstånd och 
flykten från skolarbetet.

Människan föds

På 1800-talet trodde många uppfostrare att människan föds ond. Fostrans syfte och mål måste vara att lära barnet kontrollera sina onda drifter. Detta skulle ske med lögner, bedrägeri och våld om så behövdes.

Senare blev detta synsätt omodernt. Många vidhöll dock fortfarande att människan föds lat och bekväm, så hon måste fortfarande tränas in i rollen som god medborgare. Annars, var man rädd, skulle allt vi byggt upp falla sönder och vi skulle återvända in i det historiska mörker vi kommer från.

För att lära ett barn slå, fiffla och ljuga måste man slå, bedra och ljuga för det. Så länge och så ihärdigt att det förstår att det är så man överlever.

För att lära ett barn att man kan göra som man vill, så länge som man inte låter sin frihet gå ut över andras frihet, är ingen konst alls. Få sanningar har så lätt att fastna i barnahjärtat, en viskning räcker.

Människan föds god.

tankar i februari

Vad är det vi vill skydda barnen från?


Arbetslöshet, kriminalitet, missbruk och utslagning. Drog- 
spel och bidragsberoende.


Är närvaro på lektioner ett skydd mot detta?



Självkänsla

inte ständigt behöva bevis på att man är värd något

inte ständigt behöva vara fokuserad på sig själv



-----------------080220

Koppla ihop självkänsla med anonym auktoritet -

(jag har ännu inte lyckats med det. Bör gå över Erich 
Fromms beskrivning av det falska jaget).



-----------------080221

Varför vill barnen inte lära sig något i klassrummet?

De vuxna, som senare har fallit offer för den anonyma 
auktoriteten, har likväl tänt sina barn med berättelser 
från -68, hippierörelsen, Pink Floyd, Jimi Hendrix, 
Janice Joplin m.fl.

De vuxna lyckas inte framstå som trovärdiga i sitt 
hanterande av den samhälleliga dualismen; samtidig 
demokrati och underkastelse.



-----------------080222

Dropoutsen: obildsamhet; fysisk och/eller psykisk frånvaro.

Mellanskiktet: bristande självverksamhet; instrumentell 
syn på lärandet, ögontjäneri, "teflonkunskaper" som 
försvinner direkt efter prov.



-----------------080226

Syfte för mitt examensarbete:
Visa hur "underkastelsens paradigm" avslöjar sig i nuvarande, 
dominerande skoldiskurs, och hur elevernas opposition mot 
detta paradigm yttrar sig i obildsamhet och/eller ovilja 
till självverksamhet.

Tanke:
När barnen kommer till skolan älskar de världen och vill 
omfamna den, intellektuellt såväl som känslomässigt. Att 
börja skolan betyder för dem att de närmar sig världen och 
att världen öppnar sig för dem.
   De möter en skola som är upptagen av sin roll som 
kunskapsförmedlare, lärarna skymmer oavsiktligt världen för 
barnen och uppmanar dem att reflektera över sin egen 
kunskapsutveckling i stället. När dörren till klassrummet 
stängs, stängs den därmed också till världen, och ett 
mångårigt, systematisk arbete att skilja barnen från denna 
värld börjar.

Klass 9a:
Bra att den pedagogiska ambitionen är att visa att 8 års 
försummade studier kan tas igen på fyra månader. Men om 
kunskapskraven för VG i nian inte är högre än så, behöver 
vi då egentligen "superpedagoger"?

Summerhill

Her Majestys Inspectors (HMI) genomförde 1999 och 2007 inspektion av den berömda Summerhillskolan i Leiston, Suffolk, England.

Att läsa HMIs inspektionsrapport från 1999 över Summerhillskolan är en deprimerande upplevelse, åtminstone för alla dem som, likt mig, har tagit del av grundaren A.S. Neills böcker om sin skola och fängslats och entusiasmerats av de märkliga framgångar han redovisar i dem. Den 19 sidor långa inspektionsrapporten börjar med att konstatera att "Summerhill is not providing an adequate education for its pupils" och fortsätter sedan sida upp och sida ner med något som närmast liknar en larmrapport från en skola som nått ett stadium av yttersta förfall. Läser man därefter HMIs inspektionsrapport fån samma skola 2007 möts man via inspektörernas ögon av en mönsterskola. Skolan höjs till skyarna, och omdömen som "outstanding" och "excellent" kryddar rapportens sidor.

Det lustiga är att Summerhillskolan under de åtta år som förflutit mellan inspektionerna inte har haft någon avsikt alls att rätta sig efter den första inspektionens kritik, än mindre har några steg i den riktningen tagits. Tvärtom gick man in i en rättslig process för att bestrida de krav på bättring som blev en följd av inspektionen och få behålla sin karaktär som "världens äldsta barndemokrati". Inte många av de elever som fanns på skolan 1999, fanns kvar 2007, men det som i grunden bestämmer skolans karaktär, den okränkbara elevdemokratin är alltjämt kvar, för man vann den processen. Skolan styrs således fortfarande av en tribunal där en femårings röst väger lika mycket som skolföreståndarens. Ingen tvingas någonsin till något "för dennes egen skull", utan alla inskränkningar av en individs frihet motiveras av alla andras behov av frihet, och friheter som tas på bekostnad av andras frihet accepteras inte. Denna grundläggande princip är lätt för de flesta barn att ta till sig, vilket antagligen är förklaringen att skolan har överlevt i en föränderlig värld i snart 90 år. Som en konsekvens av den kompromisslösa demokratin är ingenting obligatoriskt på Summerhill, de som inte känner för att gå på lektioner kan lugnt strunta i dem, i flera år om de vill. Många av barnen på Summerhill, speciellt de yngre, ägnar sig mera åt lek än åt traditionell skolmässig kunskapsinlärning. Neill (1976) skriver: Ändå förekommer det en hel del undervisning i Summerhill. Kanske kan en grupp av våra tolvåringar inte tävla med en klass jämnåriga när det gäller välskrivning eller stavning eller räkning. Men om det gällde prov som krävde orginalitet, så skulle våra ungar klå de andra.

De sista åren på Summerhill börjar barnen fokusera på de stora nationella prov som kan ge dem det avgångsbetyg som de behöver för anställning eller vidare studier. Detta brukar tydligen gå bra, för de undersökningar som har gjorts visar att alla före detta elever är glada att de har gått på just Summerhill och inte på någon annan skola.

Summerhillskolan är ingen kunskapsskola, långt ifrån. Det var bristande kunskaper (hur dessa brister har uppmätts framgår inte av rapporten), speciellt i åldrarna 7 - 11 år, tillsammans med låg närvaro på lektioner som ledde till den första inspektionens (1999) kritik och klagomål. Detta ses på Summerhill inte som något problem. De äldre elever som inte klarar de nationella kunskapsmålen (eller sina egna mål) får göra om proven tills dessa mål har uppnåtts.

Detta skall jämföras med vår egen svenska skolpolitik som nu vill rikta insatserna på de tidigare åldrarna, för att minska antalet elever som lämnar grundskolan utan godkänt i kärnämnena. Tidigare betyg och nationella prov är de medel man tänkt använda. Ser man till Summerhill som exempel, så är detta inte alls nödvändigt, och vad värre är, de välmenande åtgärdena kan till och med visa sig ha destruktiva effekter.

De två rapporterna finns på Ofsteds hemsida och en snabblänk till dem finns här.

En länk till Summerhillskolan finns här.

Frihetens barn

I förordet till A. S. Neills Fria barn − lyckliga människor skriver Erich Fromm:

Det är inte så att auktoriteten har försvunnit eller ens har förlorat i styrka, utan den har förvandlats från den öppna tvångsauktoriteten till den anonyma auktoritet som arbetar med övertalning och suggestion. Med andra ord, för att vara formbar måste den moderna människan hysa illusionen att allting görs med hennes samtycke, även om detta samtycke utvinns från henne genom raffinerad manipulering. Man vinner hennes samtycke liksom bakom hennes rygg eller bakom hennes medvetande.

I sin egen bok Flykten från friheten tecknar Fromm denna manipulation som en del av hur samhället reproducerar individuella karaktärer som bäst passar samhällets karaktär. Man kan alltså inte, som många psykologer gör, förklara individers personlighet med den uppfostran de fått, utan vi måste "förklara uppfostringsväsendet efter de krav som resulterar i ett givet samhälles sociala och ekonomiska struktur" (s 213).

Enligt Fromm är vi alla manipulerade (alltså svikna och förådda) och dessutom förmodligen av de personer som står oss närmast. Manipulationens syfte har varit att anpassa oss till samhället och i den mån detta har lyckats, slipper vi ju olyckan att vara missanpassade. John Holt gör följande reflektion om sådan fostran i sin bok How Children Fail:

En mamma sade till mig för inte så länge sedan: "Jag tror att ni gör fel när ni försöker göra skolarbetet så intressant för barnen. De kommer ju i alla fall att få ägna största delen av sitt liv åt att göra saker som de inte tycker om, och de kan lika väl vänja sig vid det nu."

Ganska ofta öppnar sig ridån av floskler och plattheter som de flesta människor lever bakom och man får för en sekund en glimt av vad de verkligen tänker. Det här är inte första gången en mamma eller pappa har sagt detta till mig, men det förskräcker mig lika mycket varje gång. ... Det var som om hon hade sagt: "Min pojke skall tillbringa sitt liv som slav, och därför vill jag att ni vänjer honom vid tanken och ser till, att när han blir slav blir plikttrogen, flitig och välbetald."

(sid 148)

Med tanke på vad pedagogiken har sett som sin uppgift alltsedan Platons dagar, och sedan ytterligare förstärkt och formulerat från Rosseau och framåt, är mammans uttalande djupt kränkande, och varje sann pedagog måste känna detta. Inte undra på att John Holt ser sig nödsakad till ovanstående retoriska, avslutande, "punchline". I blixtbelysning ser vi här också vad som kan vara pedagogikens vederhäftighetsproblem i vårt samhälle. Hur skall en vetenskaplig disciplin, som ser som sin uppgift att befria och höja människoanden, kunna anförtros fostransuppdraget i ett samhälle som i huvudsak fungerar genom att förtrycka densamma?

En sak till kan vi utläsa mellan raderna i citatet ovan. John Holt fruktar att de flesta människor, alltså de som i motsats till mamman gömmer sig bakom "ridån av floskler och plattheter", ändå i verkligheten har uppfattningar, om skola och fostran, som liknar mammans. Mamman verkar desillusionerad men ändå ärlig och rättfram, och därmed i princip möjlig att diskutera med, men hur är det med alla dem som gömmer sig bakom sina ridåer av floskler och plattheter? Kan en aldrig så engagerad talesman för pedagogiken någonsin hoppas att tränga igenom en sådan fasad?

När George Orwell i 1984 låter Emmanuel Goldstein formulera dubbeltänkandet (utdrag här, tack Vetteljus!) är det riktat till "intelligentsian", till de ambitiösa inre partimedlemmarna. Bara de allra mest äregiriga och flexibla kan anses vara kapabla att utföra de mentala vansinnesövningar som texten anbefaller (i verkligheten handlar det ju om ett själsligt självmord, och däri ligger väl satiren). Massorna utanför den inre kretsen behöver inte ta denna risk, för dem räcker det med att diskvalificera sig själva intellektuellt. Problemet för huvudpersonerna, Winston och Julia, är att de inte klarar av något av dessa alternativ, utan tvingas att bli rebeller och går under. Den stora grå massan, som har idiotförklarat sig själv för att överleva, är inte denna boks hjältar och hjältinnor, vilket är synd, för i så fall hade vi kanske bättre känt igen oss själva. En sådan "ridå av floskler och plattheter" som Holt beskriver kunde väl betecknas som en slags "light"-version av dubbeltänkande? Vi förses med vackra fraser och höga ideal av samma samhälle som tvingar oss att förödmjuka oss på arbetsmarknaden. I arbetslivet finns ju ingen demokrati, vare sig deliberativ eller någon annan form. Däremot finns en mjuk, klibbig förväntan att skapa översenskommelser mellan arbetsgivare och arbetstagare, att "jobba mot samma mål". Den som inte är med på noterna ställs utanför gemenskapen och drabbas snart av "samarbetssvårigheter". Påtvingade sådana paradoxer tvingas vi, för vår själsliga överlevnad, att lära oss vägra tänka, och vad värre är, vi uppmanar våra barn och alla runt oss som befinner sig i samma sociala situation (alltså klass) att lära sig slå av tankeverksamheten. Det är alltså inte alls konstigt att John Holt upplever att elevers "dumhet" har både en aspekt av rädsla och av motstånd:

Jag är nästan säker på att det är så. Om barn gör det medvetet och avsiktligt beror på barnets ålder och karaktär. Under tryck som de vill men inte vågar motstå öppet kan somliga barn helt avsiktligt göra sig dumma. Jag har sett det och känt det. De flesta av dem är dock troligen medvetna om vad de gör. De förvägrar sina fångvaktare, lärarna, sin intelligens inte så mycket för att retas med dem utan för att de har annan, viktigare användning för den.

(sid 144)

Matti Bergström

Det har varit märkvärdigt tyst om Matti Bergström på senaste tiden. Ända sedan jag läste hans Neuropedagogik i mitten av 90-talet har jag betraktat honom som mannen som slog en bro mellan naturvetenskap och humaniora. Smaka på det! Säg det tyst mellan tänderna: mannen som slog en bro...

Inför mitt blivande examensarbete i allmän pedagogik har jag tänkt att det vore läckert att kunna knyta an till den mannens tankar, på något sätt. Det skall ju handla om myndiggörande och Bergströms värdeinvaliditet verkar ju ha något att göra med David Kvebæks av över- respektive undermyndighet haltande självkänsla.

Eftersom jag vet att Bergström bygger bland annat på den amerikanska neurologen P. D. MacLeans arbete googlade jag på denne och hittar en artikel av Erland Lagerroth i psykologibasen.dk. Artikeln visar sig handla om Matti Bergström. Lagerroth är minst lika imponerad av Bergströms tankebygge som jag, och han har dessutom satt sig så pass väl in i det att artikeln är riktigt läsvärd. Läs den! Inledningsvis skriver Lagerroth:

Det stora med Matti Bergströms bild av människan är att den inrymmer allt det som litteraturen och konsten har sett och vetat finns i människan, det besynnerliga och gåtfulla som en Dostojevskij var mästare på att gestalta. Och ändå framställer den allt detta med vetenskaplig, rationell diskurs.

Lagerroth fortsätter att lakoniskt konstatera: "Men Matti Bergström är en kontroversiell forskare, i varje fall i Sverige. Hjärnans resurser tycks bara ha fått en recension, och då en kritisk och lite förlöjligande sådan av David Ingvar i Svenska Dagbladet".

Lagerroth är docent i litteraturvetenskap, men tog naturvetenskaplig studentexamen. 1998 blev han utsedd till Årets förvillare av föreningen Vetenskap och folkbildning. Denna svenska gren av den så kallade skeptikerrörelsen (står presenterad i Wikipedia) har en fot inne på universiteten via undervisningsmaterial om pseudovetenskap. Andra har kallat dem vetenskapsfundamentalister eller präster i vetenskapskyrkan.

Nya djärva, stora tankar kommer alltid att väcka ängslan − även hos tänkaren själv. Det är svårt att behålla sin självkänsla intakt inför inkvisitionens flinande ansikte. Inom oss bär vi medeltid, renässans, upplysning och romantik, och dramat upprepas om och om igen.

Elevers ansvar

Känns tungt att börja min blogg med att rada upp en massa långa trista ord, men jag ser ingen genväg runt orden och deras definitioner, så det får bli så i alla fall!

Ingen som har läst läroplanerna från -94 har kunnat undgå att lägga märke till att ordet "ansvar" fullkomligt tapetserar de tunna häftenas sidor. Tar man bort alla förekomster av ordet som syftar på skolans, rektors eller lärares (professionella) ansvar, återstår ungefär lika många förekomster till. Det handlar då om elevers ansvar och ansvarstaganden. I läroplanen för grundskolan (LPO94) kan man läsa om fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande, att delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. Demokratiska arbetsformer skall utveckla förmåga att ta ett personligt ansvar, och genom deltagande i planering och utvärdering skall eleverna utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ta ansvar. Utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar skall främjas (1 kap. 2 §) och genom att skolan ger överblick och sammanhang skall eleverna skall få möjligheter att ta initiativ och ansvar. Ett miljöperspektiv i undervisningen ger möjligheter både att ta ansvar för den miljö de själva direkt kan påverka och att skaffa sig ett personligt förhållningssätt till övergripande och globala miljöfrågor, och alla som arbetar i skolan skall dessutom medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen. I punkt 2.3, om elevernas ansvar och inflytande står: De demokratiska principerna att kunna påverka, ta ansvar och vara delaktig, skall omfatta alla elever. Elevernas kunskapsmässiga och sociala utveckling förutsätter att de tar ett allt större ansvar för det egna arbetet och för skolmiljön, samt att de får ett reellt inflytande på utbildningens utformning. Enligt skollagen åligger det alla som arbetar i skolan att verka för demokratiska arbetsformer (1 kap. 2§). Avslutningsvis skall skolan sträva efter att varje elev tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö. Dessa tolv omnämnanden av elevers ansvar fördelar sig på totalt nio sidor.

Det är inte ansvar i någon juridisk bemärkelse vi talar om här. Det är ansvarskänslan, upplevelsen av delaktighet och stolthet över denna delaktighet som det handlar om. Denna känslomässiga aspekt av ansvaret tror vi är en viktig, ja till och med omistlig, del i demokratisk fostran. Ansvar i juridisk mening är när någon kan ställas till svars inför något. När någon som innehar en ansvarsfull befattning har brustit i sitt ansvar kan repressalier i form av till exempel avsked eller omplacering med sänkt status (och lön) ådömas denne. Sådant ansvar behöver alltså inte ha ett dugg med demokrati eller demokratisk fostran att göra (dock finns här en känslomässig dimension, och en ansvarsfull befattning kan visst stimulera självkänslan hos den som fått den).

Man hör ibland åsikten att för mycket ansvar läggs på eleverna i dagens skola. Hur går detta ihop? Skolans, rektors eller lärarens ansvar kan inte ersättas av elevens ansvar av det enkla skälet att det handlar om två helt skilda betydelser hos ordet ansvar. För att belysa skillnaden kan vi tänka oss att en övningskörnings-situation. Eleven sitter bakom ratten och har kontrollen, läraren sitter bredvid och har ansvaret. Vi kan tycka att detta är ett brott mot principen att den som har ansvaret också borde ha kontrollen, men vi förstår samtidigt att det här är den enda möjliga ordningen, att den som har ansvaret lämnar kontrollen till den som skall läras upp. Eleven får en känslomässig upplevelse av ansvar men denna känsla saknar juridisk mening. Juridiskt sett är det körläraren som kör, och i skolan är det skolans personal som har ansvaret för verksamheten även om en del av kontrollen lämnats över till eleverna.

Lokala styrelser med elevmajoritet

Riksdagen beslutade att försöksverksamheten med lokala styrelser med elevmajoritet ska kunna inledas. Kommunerna ska under en fyraårig försöksperiod få överlåta vissa ansvars- och beslutsfunktioner, som sedan tidigare ligger på styrelsen för utbildningen eller rektorn, till en lokal styrelse där elever har majoritet. Försöksverksamheten ska omfatta gymnasieskolan och komvux.

Utbildningsutskottets betänkande 1996/97:UbU10

Vår försöksverksamhet med lokal styrelse med elevinflytande kan inte fortsätta efter 30 juni 2007, enligt beslut av den nya borgerliga regeringen. Mycket av arbetet i LS under höst/vinter har präglats av hur vi kan arbeta vidare med elevinflytande i en annan form. Vi har varit i kontakt med skolminister Jan Björklund och tjänstemän på Utbildningsdepartementet för att försöka påverka beslutet, men arbetet har inte rönt någon framgång.

Kvalitetsredovisning för Ale gymnasium 2006, (2007-04-30)

Skolminister Jan Björklunds motiv för att hastigt lägga ner försöket med Lokala styrelser med elevmajoritet (LSE) bestod i det principiella problemet med ansvarsfrågan vid eventuella felaktiga beslut. Detta är exakt samma problem som alla körskolor har brottats med så länge körskolor har funnits. I stället för att plötsligt avbryta experimentet borde man väl alltså ha kunnat vänta och avvakta en riktig utvärdering av LSE? Under de tio år som LSE hann praktiseras har erfarenheterna varit goda, och många gymnasieskolor stod i begrepp att hoppa på experimentet. Och medan vi talar om saken, den berömda Summerhillskolan i Leiston, England har tillämpat elevstyre i snart 90 år, utan problem.